En kanin om natten
Jag följer musiken och kommer in på en tvärgata där allt tycks ha stannat upp. De enda bilarna på gatan är gula taxibilar och jag inser att jag är i New York. Jag fortsätter in på gatan väl medveten om att jag är den enda människan inom synhåll, något som känns ologiskt med tanke på att jag är i en av världens största städer. Något som däremot inte kändes det minsta ologiskt var den stora kanin som stod mitt i gatan och vinkade på mig. Jag hade ju sett samma kanin när jag var ute med hundarna häromdagen. Kaninen pratade med mig men jag förstod inte vad den sa till mig, men på samma sätt som jag följt musiken så bestämde jag mig för att följa kaninen när den vinkade åt mig att följa efter.
Kaninen sprang upp för en brandstege och in i tegelstensbyggnaden framför mig så jag följde efter in i huset. Väl inne tog det ett tag innan mina ögon vant sig vid det dämpade ljuset i korridoren framför mig men jag såg kaninen slinka in i ett rum och jag tog upp jakten. När jag nästan ramlar in i rummet så ser jag att det är en person därinne och jag backar ut ur rummet och stänger till dörren då det kändes som om jag stört personen i rummet. Lite försiktigt öppnar jag dörren lite på glänt och smygtittar in på personen i rummet. Det är en man som hänger upp fotografier på linor som är dragna över hela rummet likt ett mörkrum som fotografer använder men det är ljust i det här rummet. Jag tappar taget om dörren och den glider upp samtidigt som mannen vänder sig om och tittar på mig. när våra ögon möts inser jag att mannen är jag. Chockad drar jag igen dörren och smällen får mig att vakna. Det var bara en dröm och en vind hade fått fönstret till sovrummet att smälla igen och väcka mig från min sömn.