Skrivsalen
Tidigare i veckan hade jag årets sista lektion på Sven Erikssongymnasiet. Den sista gruppen skulle vara större än de tidigare så föreläsningen ägde rum i en skrivsal som låg på översta våningen i en byggnad som skolan nyligen tagit över. Byggnaden var gammal och skrivsalen kändes som om den var från förra sekelskiftet, salen var så pass stor att den tog upp hela byggnadens översta våning och det var fönster längs med byggnadens långsidor vars dagsljus, i kombination med att väggarna och pelarna i rummet var vita, fick rummet att domineras av ljus och luftighet. Förutom de vita väggarna och pelarna bestod salen bara av stolar och bänkar uppställda på led vilket gav ett disciplinerat och strängt intryck, jag kunde känna stämningen under en skrivning med tysta elever som skriver ett prov under en lärares övervakande öga trots att det bara var jag och eleverna i klassrummet. Stämningen satt på något sätt i väggarna och jag undrade lite nervöst innan lektionen hur det skulle gå att ha föreläsningen i den här miljön och om jag skulle kunna nå fram till eleverna på mitt vanliga avslappnade sätt. När lektionen började visade det sig att det inte blev så många elever som det var tänkt så eleverna satt längst fram i den stora salen, jag satte mig ner på en skolbänk och började min lektion som blev lite allvarligare än i vanliga fall. Oavsett om det var stämningen i rummet och dess väggar eller om det var klassen så blev det en lite personligare och lite allvarligare föreläsning. Det kändes inte fel på något sätt men det blev lite annorlunda lektion mot i vanliga fall och när lektionen var slut och eleverna lämnade salen så satte jag mig ner och tittade ut över den tomma salen, vårsolen sken in och jag kände mig nöjd med min insats. Fick en känsla av att jag avslutat något, att en period av vila trädde in i mitt liv. När jag gick genom salen la jag min hand på väggen som om för att känna rummets puls när jag lämnade salen och gick ner för de branta trapporna och sedan ut i vårsolen.