Åke Englund

Jag hämtade Winstons aska under eftermiddagen. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag hämtade askan, varken hur jag skulle komma att känna eller hur askan skulle vara förvarad. När jag fick askan så låg den i en förpackning av kartongliknande material, den hade formen av en pyramid med avskuren topp och var dekorerad med ett stilrent mönster som kändes grekiskt. Förpackningen, som var märkt FF73, kändes miljövänlig och jag fick känslan av att det fanns en tanke att materialet skulle upplösas av naturens gång om man begraver asken. Mannen sköt asken över disken mot mig samtidigt som han frågade mig hur jag ville ta den, jag svarade att det gick bra att ta den som den var och vände mig om mot utgången. Jag tittade ut genom fönstret och kom ihåg att det föll tunga flingor av blötsnö, jag kände att det inte var någon bra idé att gå ut med asken utan någon form av skydd men känslan av att hålla askan av Winston i mina händer fick mig att tappa allt logiskt tänkande. Jag vände mig om och gick fram till disken, ställde ifrån mig askan på disken och tittade på personalen samtidigt som jag sa att det snöade ute. Nu efteråt känns det fånigt men det var det enda jag kunde få fram just då. Personalen på veterinärkliniken tog fram en platspåse till asken så att den inte skulle bli våt av snön och jag begav mig hemåt. Och nu när mörkret har fallit och kvällen är här så står asken på bordet bredvid datorn där jag brukar sitta och skriva, jag har tänt ett ljus bredvid och det känns konstigt att någon som betytt så mycket för mig under så många år nu förvandlats till aska och ligger i en ask märkt FF73.