Tiden, en vän
När jag var liten fick jag bli vuxen tidigt då min pappa dog och jag kastades in i rollen som vuxen redan som 10-åring. Så redan som liten kände jag mig gammal. När jag var i 20-årsåldern så kände jag mig gammal och trött som en 75-åring. Idag när jag är 37 så känner jag mig yngre och gladare än jag gjort i hela mitt liv. När jag växte upp upplevde jag en konstant oro för vad jag skulle göra med mitt liv och bristen på tid att komma på vad jag ville göra, ju längre tiden gick desto mindre tid kändes det som att jag hade. Idag när jag gör mer, jobbar mer och har levt längre så känns det som att jag har mer tid och mindre ont om tid. Jag förvaltar tiden bättre, gör mer av den. I hela mitt liv har jag "fastnat" och inte fått något gjort, det kan gå timmar och dagar då jag inte får något gjort. Ofta har jag haft arbeten som krävt att man arbetar snabbt, jag har arbetat med kundkontakter där allt ska gå snabbt. Hela dagarna möter jag stressade människor vars stresstålighet jag är beroende av. Samtidigt så har jag alltid trivts med dessa arbeten och situationer då det blir en utmaning för mig. Kontrasten mellan stressen och tidsbristen i mitt arbete och min fritid blir stor. Mitt skrivande är en sysselsättning är något som tar tid. När jag arbetar med en text så växer den fram, texten utvecklas och ibland tar det stopp. Texten måste vila och under vilan tar den sin form, den växer återigen och antar slutligen sin slutgiltiga form. När jag hastar mig igenom en text och den inte får den tid som den som krävs så blir den ofta inte lika bra som om jag gett den tiden som krävdes. Tid är kvalitet. Eller som en vän till mig brukar säga: Tiden är vår vän