Åke Englund

När jag var och åt lunch innan arbetet så hade jag mycket att tänka på. Jag hade börjat arbeta på en artikel till Borås Tidning, jag var känslomässigt kvar i ett samtal som jag haft med en vän och min nya hund är i sin trotsålder och vi hade haft en dust under förmiddagen så det var skönt att få ett hörnbord på restaurangen. Restaurangen har en fantastisk personal som nästan tycks känna på sig de dagar som jag inte känner för att prata och då har vi en ordlös konversation som får mig att känna mig respekterad och omhändertagen. När jag sitter där i mitt hörn med tankarna på annat håll så känner jag en hand på min ena axel. I några få sekunder innan jag återvänder till nuet så tror jag att det är någon i personalen som vill mig något men det visar sig vara en man som jag föreläst tillsammans med tidigare. Han är trevlig och social men jag kände inte för att prata med någon och jag lyckades inte uppbåda kraft att konversera någon längre stund. Vi hälsade och småpratade en stund innan vi återvände till respektive bord och fortsatte att äta var för sig. När jag ätit färdigt och gick så var även han färdig så vi lämnade restaurangen tillsammans och vi gick tillsammans en bit. När vi gick och pratade så kände jag att detta var ett fantastiskt tillfälle för mig då vi pratade om att föreläsa tillsammans om och att använda oss av varandras kontaktnät för att nå ut till fler. Men under hela tiden så kände jag mig som om jag var bakom en glasskiva, mitt leende nådde aldrig ögonen och det jobbigaste var nästan att jag var så smärtsamt medveten om det men inte kunde göra något åt det. Vi skildes åt och jag fick hans telefonnummer och hemsideadress, det kändes som att jag fick en andra chans att nå igenom glaset, låta leendet nå ända fram till ögonen.