Sjöhästars påverkan

Jag var inne i Göteborg på Sjöfartshistoriska museet för att se utställningen "Frizon" om hur homosexuella män fann frihet till sjöss på Svenska Amerika Liniens fartyg. Efter att jag sett utställningen så gick jag en sväng genom museets övriga utställningar och hamnade slutligen i en avdelning som kallades för Akvariet, en avdelning där man kunde uppleva djur som anemoner, koraller och sjöhästar. Jag har aldrig sett sjöhästar i verkligheten tidigare så jag fastnade en stund framför ett akvarium med sjöhästar. Och när jag stod där och studerade sjöhästen så fick dess hästformade huvud och försvarslösa kropp mig att tänka på Winston och hur han såg ut när jag lagt honom tillrätta efter att han slutat leva. När jag stod där framför akvariet med sjöhästarna så kunde jag inte förstå varför det sved i ögonen och jag såg suddigt. Jag drog svepande under ögonen med handen och insåg att jag grät. Det kom inga snyftningar, jag andades inte annorlunda utan det rann bara tårar från ögonen och jag kunde inte släppa den inre bilden av hur Winston låg livlös framför mig, hur han såg helt normal ut men ändå var död. Och där stod jag framför ett akvarium på sjöfartsmuseet i Göteborg med tårarna som rann ner för mina kinder. Jag stod ensam i det tomma rummet och det enda som hördes var vattenpumparna till akvarierna, synen av en sjöhäst hade väckt den enorma saknad jag känner efter Winston och min sorg kändes lika outtömlig som havet jag kunde se genom fönstret framför mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback