Åke Englund

En arbetskompis skulle hämta mig på väg till ett möte i morse och som så ofta var jag försenad. Att vara sen tycks vara min ständiga akilleshäl och att ändra ett invant beteende är inget som görs över en natt, trots att jag ständigt försöker så lyckas jag inte speciellt bra. Denna morgon var jag försenad, stressad och nyvaken när jag sprang ut från trappuppgången från det hus jag bor i. Jag småsprang längs gatan jag bor på, samtidigt som jag försökte hitta min arbetskompis och hans bil. På andra sidan gatan såg jag en bil med en människa i så jag skyndade mig över gatan och fram till bilen, slet upp dörren och skulle sätta mig i passagerarsätet. Men, något kändes fel och personen som satt i förarsätet gjorde ingen ansats för att ta bort saker som låg på passagerarsätet. Mitt morgonhumör gjorde sig påmint och jag kände irritationen stiga inom mig samtidigt som jag hörde en bil tuta någonstans i bakgrunden. Innan hjärnan hann koppla att tutandet hörde ihop med mig spände jag kroppen i frustration över att min arbetskompis inte gjorde någon ansträngning för att ta bort sakerna som låg sätet där jag skulle sitta. Till slut möttes min irritation och fundering kring varför min arbetskompis inte flyttade på sakerna som låg platsen där jag skulle sitta med insikten av att jag slitit upp dörren till fel bil, och att det var min arbetskompis som tutade någonstans i bakgrunden för att visa mig till rätt bil. Jag svor och bad om förlåtelse i en och samma mening innan jag smällde igen dörren och sprang fram till rätt bil. Väl inne i rätt bil skrattade jag och min arbetskompis åt det som hänt. Pinsamt men ett gott skratt förlänger livet.