Åke Englund

När jag stod i kassan idag så landade en nyckelpiga framför mig på kassadisken. Jag ropade på en arbetskompis och visade på nyckelpigan, en tredje arbetskompis kom fram och vi stod alla och pratade om den som årets första nyckelpiga. Kunden vars varor jag hanterade kom fram och undrade vad vi alla tittade på och kunden som stod på tur i kön böjde sig över disken för att se nyckelpigan som vi pratade om. Fler och fler bland personal och kunder blev involverade i den lilla nyckelpigan som satt på min kassadisk. En kille i kön tyckte att vi skulle döpa den till Nyckelpigan Åke efter mig. Någon i kön suckade och sa med längtan i rösten att våren äntligen var på väg, flera i kön nickade och hummade om den saknad efter våren som alla tycktes dela. Nyckelpigan vecklade ut sina vingar och flög mot utgången och försvann ut i den kyliga februaridagen. All följde nyckelpigan i tystnad som om den flög iväg med hoppet om vår och värme, vi insåg alla att det inte var dags ännu och att nyckelpigans närvaro blott varit en föraning om en tid som ännu inte är redo att träda in i våra liv.