Åke Englund

Min ena hund, Winston, har haft diarré under ett par dagar. Jag blir så otroligt orolig när någon av mina hundar blir sjuka. Speciellt nu när de börjar bli till åren. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag kommer att må och känna den dag de dör. Så de senaste dagarna har mycket av mina tankar kretsat kring Winstons avföring. Jag har regelbundet ringt mitt ex för att få tips och stöd, vid varje promenad har jag fått ta mig så snabbt som möjligt till ett gräsområde eller en plats där ingen går. För när Winston väl gjorde sina behov så var det en brun duschstråle.
Samtidigt så har han ätit mindre, och han äter inte mycket i vanliga fall. Mina känslor har gått från oro till irritation men bara jag tittar på honom och hans stora ögon, så övergår mina känslor till medlidande och jag lägger mig i soffan och kramar honom.
Men så idag när jag var ute med honom så var hans avföring fast för första gången på ett par dagar. Jag kunde inte hålla tillbaka min glädje så jag brast ut i ett uppskattande rop - Bra Winston! Du är så duktig som har fast bajs! Och när jag sagt detta och tittar upp så går en gammal dam i päls och högklackat förbi mig med näsan högt hållen och mumlandes för sig själv. Jag kunde bara höra några ord om vad hon sa, men det jag hörde vara något i stil med att - Usch hur kan han stå här och prata bajs. Men vad brydde jag mig. Winston mår bra igen!