Åke Englund

När jag växte upp gjorde jag allt för att inte synas, inte sticka ut. Jag var rädd för att någon skulle förstå att jag var homosexuell. Jag var rädd för att någon skulle fråga om hur det var hemma, att någon skulle se min deprimerade mamma som jag skämdes så för. Jag var rädd att någon skulle förstå att min morfar var alkoholist, att familjens bevarade hemlighet om hans drickande skulle komma ut.
Om bördan av att bära den skam jag kände över min mamma, min morfar och min homosexualitet lade sig som en tyngd på själen, så blev ryggen punkten för själens anatomi där skammens tyngd tog ut sin rätt. Jag gick alltid framåtböjd som om för att ta så lite plats som möjligt, bärandes en förhoppning om att jag drog ihop axlarna och kurade ihop mig så skulle ingen lägga märke till mig.
Ironiskt nog så fick mina ihopdragna axlar och framåtböjda kropp vuxna i min omgivning att lägga märke till mig. Vuxenvärlden började diskutera min rygg och kom fram till att det måste finnas en kroppslig, fysisk förklaring till min kroppshållning. Och efter diverse diskussioner kom man fram till att förklaringen låg i att jag hade för korta muskler så jag fick gå hos en sjukgymnast under högstadiet. Trots idog träning och töjning av muskler så blev inte min hållning bättre men jag kom undan sjukgymnaster och andra i vuxenvärlden när jag började på gymnasiet. I gymnasiet var det ingen som brydde sig och jag lyckades bli mer anonym vilket ju varit syftet med att dra ihop axlarna och gå framåtböjd.
Inte förrän i vuxen ålder har jag förstått den bakomliggande förklaringen till min kropshållning. Jag har försökt arbeta med min hållning och även fått stöd från min omgivning men det som har gjort störst nytta för mig, även om jag fortfarande har dålig hållning, har varit att arbeta med mig självkänsla. Ett resultat av detta är att jag sträcker på mig oftare och ser, för mig, nya vinklar och vyer. Jag ser sådant som funnits framför mig under flera år men som jag ser först nu.