Åke Englund

Ända sedan jag var liten har jag avskytt att fira min födelsedag. När jag växte upp och flyttade hemifrån valde jag periodvis att helt låta bli att fira och uppmärksamma min födelsedag. När jag tänker tillbaka så ser jag tydligt att ju sämre jag har mått desto jobbigare har jag tyckt att det varit när min födelsedag närmat sig. Med åren har jag utvecklat strategier för att förlika mig med min födelsedag och samtidigt när jag mått bättre så har jag också börjat uppmärksamma min födelsedag för mig själv. Jag har ibland tillbringat den hos min i vuxen ålder valda familj, oftast utan att uppmärksamma att jag fyllt år men sällskapet har varit belöning eller present nog. Ibland har jag valt att ta en dag för mig själv och gå på spa för massage och avsluta dagen med ett biobesök. Under senare år har jag rest utomlands vilket blivit en kombinerad present till mig själv samtidigt som jag slipper själva firandet. Men i år har jag inte haft ekonomi att åka utomlands och glömt bort att göra mig ledigt från jobbet. Detta innebar att jag arbetat idag och trots halvdana försök att få min födelsedag att gå obemärkt förbi så har nyheten läckt. Det har inte gjort så mycket och de flesta har inte gjort någon stor affär av det så det har gått ganska bra men jag har varit trött och lite på spänn under arbetsdagen, vilket inte bådat väl. Under kvällens lopp hamnade jag i en situation där jag blev ledsen och arg. Känslor som jag aldrig hanterat väl. Så jag gick tillbaka till den gamla Åke som jag hoppats på att jag lämnat bakom mig. Och likt den gamla Åke stängde jag av och tystnade för att vänta in slutet på arbetsdagen. Och jag är ingen tyst kille i vanliga fall så det märks ganska tydligt när jag tystnar. Min reaktion var inget jag var stolt över men jag orkade inte kämpa så jag tystnade och väntade. Försökte sluta mig inom mig själv på ett så diskret sätt som möjligt. Och äntligen tog dagen slut.