Monster i skymningen
När jag arbetar så står jag som regel i den kassa som ger mig bäst överblick över kassaområdet, det område som jag ansvarar för under mitt skift. När jag står i den kassan så står jag med ryggen mot det stora fönster som är vänt mot gatan utanför och det torg som ligger nedanför. Eftersom jag oftast arbetar kväll så står jag i kassan och arbetar när skymningen inträffar. När denna gräns mellan dag och natt överträds så kan jag på något sätt känna det i kroppen, och jag kommer på mig själv med att varje kväll vända mig och titta på träden och husen vars konturer nästan ser ut att vara satta i brand.
Denna scen känns vacker men samtidigt olycksbådande. Vacker för att för att det är under en så kort tid och för att det på något sätt påminner om de små enkla sakerna i livet som naturens skönhet. Olycksbådande för att jag varje dag får en känsla av dagens värme som lämnar kroppen och nattens kyla som tar över. Mina tankar vid skymningen går alltid till den där scenen i Frankensteins monster när byborna är på väg mot Frankensteins slott för att döda monstret.
När jag var liten så kände jag så stor samhörighet med monstret. Monstret som överges och ensamt får ta sig fram i världen, monstret lär sig att på egen hand klara av livets grundläggande behov som hunger och törst men längtar samtidigt efter samvaro med en annan människa. Alla monstrets försök att närma sig människor misslyckas då de skräms av hans yttre och i slutändan försvinner monstret ut i mörkret. Dessa tankar vid skymningen avbryts som regel av något vardagsnära som en trasig pantmaskin eller en kund som vill ha hjälp med att ringa efter taxi. Och jag inser att min känsla av samhörighet med Frankensteins monster i vuxen ålder är blott en känsla, en fantasi som väcks till liv under några få minuter vid gränsen mellan dag och natt i skymningens land.
Jag är tacksam för:
· Naturens skönhet, till exempel en vacker skymning.
· Mina hundar, jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket de betyder för mig.
· Att våren snart är här.