Åke Englund

När jag var på IKEA häromdagen så passade jag på att handla lite muggar till personalrummet på min arbetsplats då jag vet om att en del muggar är trasiga och en del saknar mugg. Att handla muggarna var något jag mest gjorde för att jag hittade samma serie av muggar som vi har sedan tidigare och de var billiga så jag passade på att köpa dem. Det var ingen som bett  mig att köpa dem och jag var heller inte ute efter ute efter bekräftelse eller liknande utan det var helt enkelt en god gärning som var tänkt att utföras i det tysta. Men så när jag lämnar muggarna på personalrummet så kände sig en arbetskompis tvungen att visa hur svårt det var för henne att ta ut sin mugg ur stället med den nya serien av muggar då dessa var någon centimeter längre och därför inkräktade på det utrymme som hennes mugg hade. Hennes förklaring av hur jobbigt detta var tog betydligt mer utrymme än vad som återges här och jag kände mig bara matt. Inte för att jag var ute efter bekräftelse eller beröm jag hade klarat mig utan hennes gnäll. Jag suckade bara åt situationen och ställde in de nyinköpta muggarna i ett skåp.