Om morgonen
Jag väcktes på fredagsmorgonen av hundarna som vill gå ut och kissa. Klockan var strax efter halv sju och vid den tiden på morgonen är jag inte människa ännu. Jag drog på mig ett par jeans och en t-shirt, gick ut utan att ta på mig varken glasögon eller linser så jag såg inte mycket. Trots att det fortfarande är augusti så fanns det ingen sensommarvärme som värmde mina frusna fötter när jag gick längs Allégatan i mina tofflor. När jag gick där så mötte jag två personer som skrattade högt och en av dem ropade till mig: Du ser pigg ut, Åke. Jag kunde inte se vem det var eftersom jag inte hade några glasögon på mig så jag försökte att svara vänligt men samtidigt neutralt då jag inte visste vem det var. Jag gick hem och sov ytterligare några timmar. På kvällen när jag stod i kassan så mötte jag mannen som jag hade mött under min morgonpromenad. Han berättade för mig att jag sett helt borta ut när vi mötts. Jag däremot hade aldrig kunnat ana mig till att det var han, inte ens när jag fick höra hans röst. Jag brukar ofta säga att jag inte är människa förrän jag tagit en dusch på morgonen och det stämmer verkligen.