Nio
Enligt en amerikansk psykolog var man som mest autentisk, gammal nog att förstå det mesta men ännu inte livsvant tillrättalagd när man var nio år gammal. Vid nio års ålder ska omgivningens uppfattning om hur vi ska tänka uppträda och tycka ännu inte hunnit få fullt fäste. Utifrån detta har en teori utvecklats som går ut på att om man kan hitta tillbaka till känslan av hur det kändes när man var nio så kan man påminna sig själv om vad man vill, vad man gillar och kanske till och med vem man är. Tanken svindlar för mig då jag under större delen av mitt vuxna liv sökt efter vad jag vill, sökt mål och mening med mitt liv. Ironiskt nog så var jag nio när pappa blev sjuk och de enda minnen jag har från denna tid är just sjukhusbesöken och hur pappa blev sämre och sämre och när han slutligen dog. Jag har aldrig haft några minnen från tiden innan pappa blev sjuk och slutligen dog och de minnen jag har från den tiden handlar mer om pappas sjukdom och mindre om vad jag ville, gillade och vem jag var. Det känns som att en pusselbit saknas i mitt liv, bit nummer nio.