Åke Englund

Under arbetet idag slog det mig plötsligt att jag ska hålla lektioner klockan 08:00 imorgon. Under de sekunder det tog innan jag förstått att jag kom ihåg det i tid och inte att jag hade glömt bort lektionen helt hållet, hade jag en känsla av att det var åtskillig hjärnceller som gick en smärtsam död till mötes. Skräcken jag kände inom mig då jag för några sekunder trodde att jag glömt bort lektionerna gav mig en känsla av att åtskilliga hjärnceller gick döden till mötes genom elektrisk ström med hög spänning som smärtsamt dödade ett flertal hjärnceller, jag kunde nästan känna elektriciteten i luften. Kunden i kassan tittade förskräckt på mig och undrade om hon gjort något fel. Jag förklarade snabbt att jag kommit ihåg något viktigt i sista ögonblicket. Strax efter detta gick jag ut i butiken i ett ärende och på vägen ser jag en snattarstammis (kan man säga så, satte ihop ordet i skrivande stund, jag kanske har kommit på ett eget ord här, kom ihåg var ni läste det första gången) som fyller sin väska med grillad kyckling och grillade revben från disken. Så jag tvärvänder, springer genom butiken och ser honom gå ut genom kassalinjen. När han gått ut genom kassalinjen stoppar jag honom och ber om varorna. Vi har ju mötts förr så jag vet vad som väntar, först nekar han, sedan undrar han om jag vill ha stryk för att sedan erkänna och lämna över varorna. Ett nytt moment i vår rutin blir att han lovar att aldrig komma in i butiken igen. Jag svarar att den var ny, men att jag naturligtvis uppskattar om han håller sitt löfte. När han lämnat butiken och jag återgår till kassarbetet känner jag att ytterligare ett gäng hjärnceller gick en säker död till mötes under incidenten med snattaren. Nu måste jag sova om jag ska upp och ha lektioner tidigt i morgon bitti.

Idag är jag tacksam för:

1. Att jag kom ihåg att jag ska ha föreläsningar i morgon, det kunde ha blivit pinsamt annars.
2. Festen i helgen, så roligt har jag inte haft på länge.
3. Samtalet med L i lördags.