Åke Englund

Idag tog jag mig upp lite tidigare, inte mycket men ändå nog för att ha hunnit duscha och bli mottaglig för omvärlden innan Fredrik hann komma hem från jobbet. Efter min vanliga frukost bestående av smärtstillande och en kopp te (måste verkligen skärpa mig med maten, det är inte konstigt att jag väger bara 59 kg) så tog jag mig ut för att avsluta expeditionen jag påbörjat när jag ramlade och bröt handleden, det vill säga hitta mormor och morfars grav. Började med att besöka pappas grav, den kyrkogården ligger längst ifrån Fredrik och Johans lägenhet och jag vet ju vart den graven är så jag tänkte det var bäst att börja där. Pappas grav ser ut som den gjort de senaste åren, gravstenen är sliten och de guldbelagda bokstäverna syn knappt och det växer mossa på stenen, planteringen av blommor på graven är välvårdad men otroligt tråkig som det lätt blir när man låter kyrkogårdsförvaltningen ta hand om gravplatsen mot betalning. Tidigare har mina besök vid pappas grav blivit en viktig ritual för mig, något som jag började med när jag träffade Fredrik och för första gången i mitt vuxna liv fick en naturlig kontakt med Östersund, den stad som jag är född i. Med tiden har min relation till graven och ritualen att besöka den så fort jag var i Östersund blivit mindre viktig och nu känns det mest som en tom ritual utan större mening.

Efter att ha varit vid pappas grav gick jag genom staden för att gå till den kyrkogård där jag misstänkte att mormor och morfars grav skulle vara, samma ställe där jag ramlat och brutit handleden. På vägen tog jag mig en närmare titt på ingången till kyrkogården och såg då att asfalten fortfarande var täckt med singel och under singlet kunde man se att trottoaren inte var helt platt utan gick i olika nivåer vilket skapade en ojämn trottoar, så att jag halkat var inte så konstigt i alla fall. Väl inne gick jag runt och kollade på gravarna för att se om jag kunde hitta mormor och morfars grav och efter en stunds letande hittade jag graven. Visste inte riktigt hur jag skulle känna inför att hitta graven och det kändes inte så mycket, att de låg på den här kyrkogården hade verkat konstigt tidigare med tanke på att de bott i Brunflo och att morfar arbetat som präst i Brunflo församling men nu när jag fick se graven kändes det bara naturligt, även om jag aldrig tidigare sett en grav med mannens namn och sedan hans två makor. Jag har varit lite osäker på vilket år de dog men nu vet jag att det var 1999, i samma grav låg även min morbror som dött 2002, jag hade uppfattningen att jag inte vetat om att min morbror dött så att se hans namn på gravstenen blev en nyhet för mig. Han har dock inte lämnat några intryck som fått mig att känna saknad eller sorg över hans död, för mig var han bara en jobbig jävel som ytterligare förpestade min i övrigt knäppa familj. Något som dock störde mig var att när jag pratade med Fredrik om mitt besök på kyrkogården och upptäckten av att även min morbror dött så sa Fredrik att jag redan fått reda på att min morbror dött då min syster ringt och berättat detta. Jag vet om att jag har förträngt saker som hänt mig när jag växt upp och att jag nästan inte har några minnen innan pappa dog, det mesta som hänt mig innan jag var 10 år är omöjligt för mig att komma ihåg. Men att min morbror skulle ha dött är ju ingen förlust direkt och inget jag skulle ha något behov av att förtränga så det retar mig att jag inte kan komma ihåg när det hände. Minnet spelar en lustiga trick ibland.