Att gömma sig bakom bandage
En av fördelarna med min sjukskrivning är att jag kan spontanfika med folk. Jag uppskattar speciellt de spontana fikastunder jag fått med en av mina bästa vänner, som också var en av de första personerna jag lärde känna när jag flyttade till Borås -96. Eftersom vi känner varandra så väl kan vi diskutera det mesta från det djupaste till det mest ytliga och våra samtal oavsett om de är korta eller långa höjer alltid mina dagar.
Idag skulle vi bara ta oss en kopp kaffe men som så ofta flög tiden och vår kopp kaffe blev till timmar av samtal. Under samtalets gång blev vi då och då avbrutna av människor som gick förbi uteserveringen vi satt vid. Inget konstigt i sig men en av de personerna som avbröt oss pratade bland annat om en situation då han hamnat i dispyt med en person. Han började med att beklaga sig över att man som svensk inte kan prata om invandrares handlingar utan att anklagas för att vara rasist, för att i nästa mening beskriva dispyten. När han beskrev dispyten för oss tyckte jag att det med all tydlighet framgick att han dömt personen utifrån att han var invandrare och han borde vara tacksam för att han får bo i Sverige. Jag kände instinktivt att situationen han beskrev handlade mer om hur man uppträder respektfullt och som medmänniska och inte om att leva i tacksamhet och underkastelse för att man fått svenskt medborgarskap. Han behandlade personen annorlunda för att det var en invandrare. Nu var jag inte med när det hände men utifrån den historia jag fick höra lät det allt som ren och skär rasism.
Jag och min vän hade varit inne i ett samtal, jag hade redan känt mig avbruten och störde mig på detta så jag var tyst redan innan monologen om att bli sedd som rasist. Under monologens gång blev jag allt mer irriterad. Samtidigt gjorde jag inget för att säga emot, jag orkade inte ta en diskussion, mannen som hade monologen är kund på min arbetsplats och vi hejar på varandra på stan. Så jag satt där tyst och pillade på mitt bandage och tänkte att nu reagerar inte jag på rasism. Hur många får inte höra historier om att man minsann inte kan prata om homosexuella för då är man homofob. Hur många sitter inte och pillar i sina symboliska bandage och gömmer sig. Hur många sitter inte ursäktar sig med att de satt i ett annat samtal. Hur många ursäktar sig inte med att de träffas genom sitt jobb. Hur många ursäktar sig inte med att de är ytligt bekanta. Jag gör ju det.
Idag skulle vi bara ta oss en kopp kaffe men som så ofta flög tiden och vår kopp kaffe blev till timmar av samtal. Under samtalets gång blev vi då och då avbrutna av människor som gick förbi uteserveringen vi satt vid. Inget konstigt i sig men en av de personerna som avbröt oss pratade bland annat om en situation då han hamnat i dispyt med en person. Han började med att beklaga sig över att man som svensk inte kan prata om invandrares handlingar utan att anklagas för att vara rasist, för att i nästa mening beskriva dispyten. När han beskrev dispyten för oss tyckte jag att det med all tydlighet framgick att han dömt personen utifrån att han var invandrare och han borde vara tacksam för att han får bo i Sverige. Jag kände instinktivt att situationen han beskrev handlade mer om hur man uppträder respektfullt och som medmänniska och inte om att leva i tacksamhet och underkastelse för att man fått svenskt medborgarskap. Han behandlade personen annorlunda för att det var en invandrare. Nu var jag inte med när det hände men utifrån den historia jag fick höra lät det allt som ren och skär rasism.
Jag och min vän hade varit inne i ett samtal, jag hade redan känt mig avbruten och störde mig på detta så jag var tyst redan innan monologen om att bli sedd som rasist. Under monologens gång blev jag allt mer irriterad. Samtidigt gjorde jag inget för att säga emot, jag orkade inte ta en diskussion, mannen som hade monologen är kund på min arbetsplats och vi hejar på varandra på stan. Så jag satt där tyst och pillade på mitt bandage och tänkte att nu reagerar inte jag på rasism. Hur många får inte höra historier om att man minsann inte kan prata om homosexuella för då är man homofob. Hur många sitter inte och pillar i sina symboliska bandage och gömmer sig. Hur många sitter inte ursäktar sig med att de satt i ett annat samtal. Hur många ursäktar sig inte med att de träffas genom sitt jobb. Hur många ursäktar sig inte med att de är ytligt bekanta. Jag gör ju det.
Kommentarer
Trackback