Att skära en lök eller De små sakerna

De små sakerna, det är de små sakerna som gör det. Man glömmer lätt att det är så. Jag kan vara så fokuserad på att göra något stort, på att vilja göra något stort. Jag skulle vilja skapa något som ger mitt liv mening och sammanhang. Ibland kan jag bli så frustrerad över att inte finna det där jag kan leva för. Jag skulle vilja arbeta med något som verkligen ger mig mening och sammanhang, man tillbringar ju trots allt en tredjedel av sitt liv på arbetet. Inte för att det är något fel på att arbeta på ICA, jag dömer ingen som väljer att arbeta där för att de trivs med det och vill arbeta där. Just nu arbetar jag där för att jag trivs med det och för att jag vill men jag skulle vilja utvecklas mer och få utrymme att utvecklas mer.
Men så var det ju det där med de små sakerna, de små sakerna som gör det. Ibland tas man ner på jorden när man råkar ut för något som man inte kan bestämma över. Som när jag ramlade och bröt handleden. Jag har verkligen fått arbeta med det fysiska med att få armen att fungera, att bli helt återställd och kunna komma tillbaka till arbetet och ett vanligt liv igen. Jag har också fått arbeta med det psykiska, att börja om från början med att få armen att fungera, att inte bli arg när handen inte fungerar. När jag hade armen i gips så kunde jag ursäkta saker för mig själv, som till exempel att jag skar mig när jag skulle raka mig med vänster istället för med höger, eller när jag vaknade var tionde minut och grät av smärta under de två första veckorna. Sådant kunde jag på något sätt acceptera när jag hade gipset, gipset blev på något sätt en synlig ursäkt eller förklaring. Samtidigt så vet jag att ett glatt humör och positiv inställning påskyndar processen med att bli friskare. Dessutom är det enklare att berätta för människor hur bra det går än om det jobbiga, har så ofta fått andras medlidande och ibland också närt mig på andras medlidande tidigare i livet men jag har på något sätt tröttnat på att få andras medlidande och det är allt för näringfattigt för att leva på.
Och så var det ju det där med de små sakerna, de små sakerna som gör det. Trots att jag snart kan sluta med mitt handledsbandage när jag arbetar så har jag fortfarande en lång väg kvar tills jag blir helt återställd, om jag blir det. Läkarna tror det men är inte helt säkra, jag vet det. Men det är nästan som att de små sakerna är jobbigare än de stora sakerna, de små sakerna som gör det. Jag märker nästan inte av skadan förutom det synliga ärret, jag har nästan ingen smärta kvar. Det som jag märker är att jag inte kan placera armbågen på ett bord och lägga hakan på handflatan, något som jag brukar göra när jag lyssnar på andra, då gör det ont och jag märker att jag inte har samma mjukhet i handlederna som förr. Jag lyssnar mycket på människor har jag märkt för jag påminns om det genom smärtan som uppstår vid dessa tillfällen. Jag kan inte skriva med handen, oftast när jag skriver något så använder jag dator så jag märker det inte så ofta. Men när jag ska skriva på kvittton på jobbet börjar min hand skaka, handstilen ser ut som ett barns och jag får ont på en gång. Ofta sitter smärtan kvar en lång stund innan den falnar bort.
De små sakerna, så var det, de små sakerna som gör det. Idag när jag lagade mat så kunde jag skära en lök för första gången på åtta veckor. Det gjorde ont, jag skakade och det var inte de mest perfekta lökskivorna. Men jag kunde, för första gången på åtta veckor. Jag kände mig lycklig när jag satt där och skivade min lök, det fanns ingen att berätta det för, ingen som kunde förstå, men jag skar min lök och jag log, trots smärtan och en skakande hand. Det är de små sakerna som gör det.

Idag är jag tacksam för:

1. Att jag kan skära lök, naturligtvis.

2. Fjärde säsongen av Queer as Folk, inte lika bra som de tidigare men ändå så bra.

3. Alla fantastiska filmer och hur överraskad man kan bli filmer man inte förväntat sig något av.

Kommentarer
Postat av: Helen

Vilken begåvning du har att genom din text få fram en känsla som liksom inte går att skaka av sig. Får torka bort den tår som föll när jag tänkte på dig sittandes med din nyskurna lök. Det är så lätt att glömma bort dom små sakerna som symboliserar så mycket. Tack.

2007-08-26 @ 16:09:23
Postat av: Åke Englund

Hej Helen!
Tack för berömmet, känns bra att få uppskattning :)
/Åke


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback