Att jaga sina rädslor
Jag jagade en snattare idag. Han hade fyllt en påse med varor och gick mot inkommande kunder och ut genom ingången till butiken. Jag såg honom inte men en arbetskompis berättade vad som hänt och beskrev mannen, han hade vid det laget tagit sig över Allégatan och sprang långsamt längs Allégatan samtidigt som han gång på gång vände sig om och tittade mot butiken. Jag gick ut ur butiken, sprang över övergångsstället så bilarna fick bromsa och en bil tutade på mig, jag sprang efter mannen och försökte hålla koll på honom genom människorna som gick mellan oss på trottoaren. När jag sprang så hörde jag att jag tappade något i marken, vände mig om för att se vad jag tappade samtidigt som jag sprang framåt. Såg att det var en penna jag tappat så jag brydde mig inte om att vända om och ta upp den utan fortsatte att springa, när jag springandes väder huvudet fram igen och försöker hitta mannen bland människorna framför mig så snubblar jag till på en gatsten och tappar balansen.
Inom mig ser jag hur jag faller framåt och bryter handleden igen. Det var bara en tanke, en fantasi men jag kände så där som man gör när man nästan får panik. Jag såg inom mig hur armen såg ut när jag reste mig från marken när den var bruten, kunde känna samma smärta jag kände när kom in på akuten. Allt det här var ju bara rädslor och fantasier och jag återfick balansen nästan med en gång men adrenalinet pumpade i svallvågor inom mig när jag fortsatte att springa efter mannen.
Jag hade tappat bort mannen när jag tappat balansen och sprang långsammare samtidigt som jag tittade in genom fönstret till bageriet för att se om han var där, såg honom inte så jag sprang vidare och svängde därefter runt hörnet vid blomsterbutiken och saktade ner när jag såg någon stå stilla och framåtböjd längre ner på gatan. Han vände sig om och såg mig komma och tryckte då ner en Citykasse i sin ryggsäck och började därefter att springa ner för gatan. Jag ropade då efter honom att stanna och han sprang då ännu snabbare. Jag fortsatte att springa efter honom och frågade om han inte skulle betala varorna. Han vände sig om och ropade att han minsann betalat varorna men han sprang då ännu snabbare och sprang tvärs över gatan och mot rådhuset, samtidigt som han vände sig om mot mig gång på gång. På samma sätt som jag fick minnesbilder inom mig när jag snubblade tidigare så fick jag nu minnesbilder inom mig av den gången jag försökte stoppa en snattare som jag också sprang efter. Den gången började snattaren att slåss med mig och det hela gick till rättegång. Nu när jag sprang efter den här snattaren och han sprang framför rådhuset, samma hus som rättegången hållits i så fick jag minnesbilder av rättegången, hur den snattaren suttit tvärsemot mig och motsade hela min historia och hur han dagen efter rättegången kommit gående mot mig på gatan tillsammans med ett gäng a-lagare och han pekat mot mig och ropat att det var jag som satt dit honom. Jag skakade av mig minnesbilderna och saktade ner då mannen var för långt borta för att jag skulle kunna göra något.
Jag vände om och gick tillbaka till arbetet. Var irriterad på mig själv för att minnesbilderna påverkade mig så mycket.
Idag är jag tacksam för:
- Varje gång jag äter surströmming med Fredrik och hans familj, som även är min familj, den tacksamhet jag känner inför dem saknar ord.
- Att jag lyckats göra mig ledig några timmar i helgen för att umgås med en god vän, äta en bit god mat och sedan gå ut.
- Boken Blå Himmel, vet inte hur många gånger jag läst den men den höjer alltid mitt liv.